Det är nu snart 200 år sedan den franske fysikern och matematikern Joseph Fourier beskrev hur jordytan värms upp av atmosfären. Den irländske forskaren Jonn Tyndall gjorde 1859 upptäckten att värmen främst absorberas av vattenånga och koldioxid.

När den svenske kemisten Svante Arrhenius 1896, efter noggranna beräkningar, kunde beskriva hur människans utsläpp av fossila bränslen kan leda till en växthuseffekt avfärdades hans teorier av många samtida vetenskapsmän.

Det skulle dröja hundra år innan en Conference of Parties 1995 ledde fram till en internationell överenskommelse om att minska människans utsläpp av växthusgaser. Och först tjugo år senare, vid COP Paris, sattes målet om en höjning under 2 grader Celsius.

På nationsnivå och inom stora delar av vetenskapen må man idag vara överens om lägets allvar. Men människor emellan pågår fortfarande konflikter om orsaken till klimatförändringarna. Studier visar att under de senaste tio åren har antalet människor som tror att påståenden om klimatförändringar överdrivs ökat.

Som social researcher är Rebecca Huntley expert på sociala trender. I en intervju i The Guardian berättar hon att hon under sin uppväxt har kommit att acceptera att ”fakta övertygar och känslor försämrar ett bra argument”. Men bortom rent vetenskapliga fakta ser hon åsikter om klimatförändringarna som en både social, politisk och känslomässig fråga.

Hon citerar den brittiske professorn Mike Hulme som säger att ”källorna till vår oenighet om klimatförändringar ligger djupt i oss, i våra värderingar och i vår känsla av identitet och syfte”. Därför måste vi ta hänsyn till känslorna när vi kommunicerar om klimatförändringar och vad som bör göras.

Vilka fördomar formar våra egna uppfattningar om världen?

Det finns tre utgångspunkter där vi kan rannsaka oss själva:

  1. Bekräftelsebias – vi filtrerar bort information och följer påverkare som förstärker vår befintliga övertygelse.
  2. Dunning-Kruger-effekten – vi har en tendens att överskatta vad vi egentligen vet.
  3. Kognitiv dissonans – vi känner obehag när vi möts av nya bevis och försöker därför argumentera bort dem.

Genom att kritiskt granska fakta och egna fördomar och dela med oss av det vi lär oss i samtalet med andra kan vi kommunicera bättre. Eller som Rebecca Huntley uttrycker det: ”Mer vetenskap är inte lösningen. Människor är lösningen.”

Läs hela artikeln i The Guardian.