Jag arbetade i Kriminalvården, i fängelse och häkte. Jag såg och hörde allt ifrån upplevelser av att vara inlåst med bara sina demoner som sällskap, till chefer som hade att verkställa strikta direktiv i en mångfacetterad verksamhet och kriminalvårdare som hamnade i kläm mellan besluten uppifrån och de intagnas våndor nerifrån.

Här lärde jag känna organisationen som levande varelse. Jag såg hur allt hänger ihop, och hur bristen på kunskap mellan olika nivåer och olika avdelningar ledde till nya konflikter i en redan konfliktfylld tillvaro. (Jag kommer aldrig att sluta förundras över många kriminalvårdares goda vilja och uthållighet när det kommer till att hantera motstridiga krav och förväntningar. Ni är bäst!!)

Min funktion var att lära ut och handleda i bland annat samtalsmetoden Motivational Interviewing (MI), samt att ha motivationssamtal med intagna.

Under en period var det bara anställda som arbetade med behandling som skulle få gå grundutbildningen i MI. Man ansåg inte att säkerhetspersonal eller de som jobbade i annan daglig verksamhet med intagna hade någon nytta av den.

Uppdelningen mellan ”hjärna” och ”hjärta” fanns redan i grunden. ”Good guys” (behandlingspersonal) och ”bad guys” (vårdare och säkerhetspersonal). Inte sällan med misstänksam distans mellan de båda grupperna. Det gjorde ont att se hur så många människor, i denna utsatta miljö, på allvar trodde att just deras uppgift var den viktigaste – och att de andras uppgift i värsta fall kunde vara skadlig för verksamheten.

När jag till slut fick dispens att ta med säkerhetspersonal i utbildningen kom nästa utmaning: Att få dem att vilja gå den. Men när jag argumenterade för ökad säkerhet genom bättre kontakt med intagna, så trodde de mig. De var beredda att testa. Kanske också för att jag ofta i mitt arbete tog tillfället i akt att framhålla vikten av säkerhetstänkande – jag ville inte framstå som ”främmande” för någon av grupperna och jag visste att det handlade om två sidor av samma mynt.

Så fick jag mina blandade grupper i utbildningarna. Och ”hjärna” och ”hjärta” lyssnade på varandra, lärde sig av varandra, och insåg att empati OCH strikthet fungerar bättre än bara det ena eller det andra.

Vi började få balans. Vi fick bättre kommunikation mellan avdelningar och grupper och de intagna fick möta kompetentare personal – som insåg att ”empati” inte behöver betyda att man slarvar med säkerhetsreglerna, och en batong i bältet behöver inte betyda att man inte kan sätta sig ner och lyssna på en förtvivlad intagen.

Företag och organisationer består av olika delar och nivåer och det uppstår ibland kunskapsluckor mellan dem. Man vet helt enkelt inte hur de andra ”har det” och känner sig kanske för egen del förbisedd och missgynnad. Företagets övergripande mål kan till och med motarbetas, då olika gruppers värderingar har större inflytande än det gemensamma målet.

Hur gör man för att få dem att mötas och börja arbeta för gemensamma och hållbara mål?

Vi på Green Onion har verktygen, erfarenheten och kunskaperna. Vi förenar dem med era verktyg, erfarenheter och kunskaper. Låt oss se vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Cecilia von Melen